”Vad kan klassificeras som ett hem, egentligen? Är det en plats med fyra väggar, ett tak och en dörr? Eller är det något djupare?”, skriver vår krönikör Sara Alassaf som går i klass 9C på Slottsskolan.
Det är en ganska intressant fråga som många kanske inte har tänkt på. Men det har jag. Tro mig, jag har tänkt på denna frågan fem miljoner tjugotusen trehundrasjuttiofem gånger liksom. Förresten så påminner frågan mig om en film jag såg för några veckor sedan med klassen, ”Utvandrarna”. Ni vet, den nya 2021, den nyinspelade versionen av originalfilmen.
”Men hur och varför påminner filmen dig om denna frågan?” Fantastisk fråga! Eller… kanske en okej… eller basic fråga. Jo, filmen påminner mig om ”Vad är ett hem” eftersom just denna filmen handlar om utvandrare från 1800-talets Sverige som tror att de ska bli välkomnade som världens kändisar när de invandrar till Minnesota, USA. De tror dessutom att emigration är någon sorts exklusiv semester! ”Adjö Sverige! Ses aldrig mer, antar jag” liksom va? Alltså, jag är tacksam för att folk här i mitt nya hemland är vänliga och allt men ingen har rullat ut röda mattan för mig på Migrationsverket. Skämt å sido, filmen påminner mig om min egen utvandrarhistoria. Jag är en invandrare från Syrien, så jag har flytt därifrån hit till Sverige, vilket innebär att jag relaterar ganska mycket till denna film och hur karaktärerna reagerar när de utvandrar från sitt land och invandrar till ett annat. Det känns aldrig som ”hemma” då. Inget känns som hemma när man har flytt sitt hemland. Jo, förutom någonstans där det finns wifi, vinägerchips, och en jätteskön säng, såklart.
Okej, om jag ska vara 100 procent ärlig och seriös just nu så innebär ett hem för mig en plats där jag kan vara mig själv, kommunicera, och uttrycka mig helt fritt utan att jag utsätts för några rasistiska eller ”reguljära” kränkningar överhuvudtaget. Då tycker jag att mitt hemland, Syrien, är mer som ett hem för mig än vad Sverige är. Jag är såklart tacksam över att jag får bo här och leva som en vanlig tonårstjej (okej kanske inte en vanlig, för att de flesta tonårstjejer kollar inte på My Little Pony och anime 24/7, men ni fattar), men inget känns som hemma mer än doften av shawarma och syriansk bröd ute på stan. Karaktärerna i filmen känner nog igen sig, de älskar förmodligen också lukten av svenska köttbullar och potatismos ute på byn. Men samtidigt så har jag bott bland en meter högt snö, vårrullar, och SVT Barnkanalen i mer än halva mitt liv! Jag kommer knappt ihåg Syrien, to be honest. Jag emigrerade ju därifrån när jag var sju år! I alla fall- att välja ett av de två länderna är ett stort dilemma för mig.
Istället för ett helt land så vill jag skifta uppmärksamheten till endast en speciell plats som jag kan nästan 100 procent kalla ett hem: Mitt rum. Oavsett om jag är i Syrien, Sverige, eller inte vet jag- Japan- så är mitt rum ett specifikt ställe som är väldigt mysigt för mig. Där jag kan chilla, lyssna på musik, rita, skrolla på nätet, studera, käka vinägerchips, och såklart- kolla på anime och My Little Pony i fred utan att någon kritiserar mig. En plats där jag kan 100 procent vara mig själv. Mitt lilla, kära rum. Kristina och de andra karaktärerna i ”Utvandrarna” tyckte väl samma sak, men istället för sina rum så var det förmodligen så de kände om sitt hus. Deras hus i Sverige brann ner och det kändes säkert superdeprimerande när symbolen av komfort brinner ner framför sina egna ögon! Om mitt rum (eller mitt hus då) brann ner så skulle jag säkert ge upp på livet och bli helt emo och edgy! Eller njaaaaaaaa…..Jag överdriver, men ja.
Precis som Kristina sa, ”Jag var någon och jag hörde till” när hon refererade till Sverige, så relaterar jag rejält mycket till henne, hennes svårigheter, samt tankesätt. Kristina och Karl-Oskar kämpade med att hitta sina roller i samhället i USA, och allt det där. Men de kämpade säkert hundra gånger mer med att försöka anpassa sig till det engelska språket, antar jag. Det har ju jag också gjort när jag nyligen hade kommit till Sverige. Jag satt där i ett klassrum fylld med svenska barn och kände mig som en alien när alla snackade svenska, som jag inte förstod då. Dessa gamla tider var fööööööööööör pinsamma! Jag kämpar liksom fortfarande med att differentiera ”en” och ”ett”. Kan vi inte göra som i arabiska och skippa genusgrejer?
Så sammanfattningsvis antar jag att ett hem faktiskt är så mycket mer än bara några Minecraft-blocks byggda som en rektangel med en dörr, utan det är något djupare. Som en plats med Wifi och vinägerchips. Vad är ett hem utan wifi egentligen? Jag vet inte ens längre. Haha!
