Borgholms stadshus

Borgholms Stadshus ligger vid Torget, Östra Kyrkogatan 10, i centrala Borgholm. Det inrymmer idag servicecenter, kommunledning, tillväxt-, bygg-, HR- och ekonomiavdelning samt mötesrum för kommunfullmäktige i Tingssalen och för kommunstyrelsen. Dessutom hittar du Statens servicekontor här, för dig som har ärenden till Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket.

Stadshuset byggdes 1942.

Stadshusets historia

Redan på 1870-talet började de då styrande i Borgholm planera ett nytt stadshus. Då satt man i Rådhuset, ett hus bland annat använt som likbod under koleraepidemi som drabbade Borgholm på 1870-talet, vilket inte var ändamålsenligt.

Det gamla rådhuset påbyggdes så småningom med en våning, vilken användes som sessionssal för stadsfullmäktige. I bottenvåningen fanns Polisen liksom arrestlokaler.

Men trångboddheten gjorde sig påmind och under 1880-talet var man beredd att avhjälpa bristerna. Flera arkitekter anlitades för utformningen av ett nytt stadshus. Debatterna i fullmäktige blev många och stundtals hetsiga men de styrande lyckades aldrig komma till skott. Sannolikt berodde det på att de olika förslagen skulle bli alltför kostsamma för staden. Förutom förvaltningslokaler skulle byggnaden innehålla post, telegraf, polisstation, enklare matservering, café, spritbolag och resanderum.

Det skulle dröja till slutet av 1930–talet innan stadshusplanerna sattes i verket på riktigt. Nya förslag presenterades, bland annat från den framstående arkitekten Cyrillus Johansson, som ritat flera bemärkta byggnader i Stockholm.

Uppdraget gavs till slut till arkitekten Gösta Gerdsiö och arbetet tog fart.

I slutet av sommaren 1942 började Stadshuset närma sig fullbordan och på hösten togs de första lokalerna i anspråk. Det nya huset rymde även tingssal och domsagans kansli flyttade in, liksom drätselkammaren (kommunstyrelsen), Polisen och landsfiskalkontoret.

Den 12 januari 1943 hölls det första tingsmötet och den 28 januari det första fullmäktigesammanträdet.

Det gamla rådhuset stod fortfarande kvar bakom nybygget och utbjöds till salu genom anbudsförfarande. Ett anbud på 800 kronor hade inkommit från byggmästare Folke Petersson i Borgholm och detta antogs. Värmeledningen, liksom den öppna spisen i rådhussalen och dörren till arkivet ingick inte, och vidare ålades köparen att avröja tomten. Värmeledningen kom senare att monteras i brandstationen, vilken saknade uppvärmning.

Den 13 februari stod Stadshuset äntligen färdigt, vilket beskrevs så här i Ölandsbladet:

”Borgholm har fått en monumental, vacker byggnad och en förnäm stadsbild att visa turister och främlingar.”

Tingssalen hade fått en konstnärlig utsmyckning av Arvid Källström, till vilken Sparbanken lämnat bidrag. Det var en fris, bestående av tio keramiktavlor som beskriver Ölands historia genom tiderna. Källström, som för övrigt var S-politikern Håkan Juholts morfar, höll också på att ta fram en förlaga i gips till den skulptur som skulle pryda den fontän framför Stadshuset som var planerad. Skulpturen, Ölandsflickan, var ämnad att återge Öland i en kvinnas gestalt och beräknades bli klar till våren.

Efter invigningen kunde man läsa följande poetiska rader i Ölandsbladet:

”Statyn föreställer en ölandsflicka på väg till badet. Det är flickan från Solens och Vindarnas ö. Fast sätter hon sin fot på det öländska kalkberget, med vilket hon hör samman. Hon låter sol och vind spela över sin unga, friska kropp. Badhandduken hänger i lä bakom henne, men i håret blåser en lekande, yster sommarvind.”

Och Ölandsbladets Kjell Adler, mer känd som signaturen Siam, gjorde denna humoristiska beskrivning:

”Bland paragrafer och bland folianter bo här fiskal och stadskamrer med flera som jag ej bryr mig om att notera ty många äro husets ockupanter.

Men utanför, till skräck för en del tanter skall Ölandsflickan utan dräkt posera i naken prakt till alla gudars ära av vindar svept från torgets hörn och kanter.

En ölandsvenus född i konstnärshänder en solens mö med starka lår och länder och en symbol för Ölands kvinnoblomster hon sträcker sina armar ren och fager och struntar blankt i vad man företager där innanför vid sina sammankomster.”

Text: Rolf Nilsson, lokalhistoriker