Invasiva främmande arter

Blomsterlupinen är etablerad i nästan hela landet och är vanligt förekommande i trädgårdar, längs vägar, järnvägar och ruderatmarker. Den är ett stort hot mot den biologiska mångfalden och den går tyvärr fortfarande att köpa som trädgårdsväxt. Blomsterlupinen sprider sig både genom frön som explosivt kastas ut från frökapslarna och genom krypande stamdelar som heter rhizom.

Bekämpa blomsterlupinen innan den sätter frö genom att klippa ner den eller gräva upp plantan och återkom flera gånger under växtsäsongen. Blomsterlupinen kan på många platser hinna blomma två gånger per växtsäsong. Om den blommar måste växten tas om hand och lämnas i sluten förpackning till förbränning av invasiva främmande arter på återvinningscentral. Annars riskerar fröna eftermogna på platsen. Det är viktigt att återkomma till platsen i flera år då blomsterlupinens frön kan överleva i marken i upp till 70 år.

Jättebalsamin finns med på EU:s förteckning över invasiva främmande arter och som markägare måste man ta bort förekomst på sin mark. Den är etablerad i nästan hela landet och pekas ut som en av de mest problematiska invasiva främmande arterna pga sin stora spridningskraft och möjlighet till långväga spridning. Spridning sker med frön som slungas iväg från frökapseln ca 5 m från moderplantan. Varje planta producerar ca 5-8000 frön. Långväga spridning sker sedan med hjälp av rinnande vatten, förflyttning av jord som innehåller frön och via människor eller fordon som har kommit i kontakt med jord som innehåller frön.

Det enklaste sättet att bekämpa jättebalsamin, som är ettårig, är att klippa växten, eller rycka upp den, innan den blommar och sätter frön. Detta måste ske återkommande för att vara säker på att bekämpa den helt. Om den blommar måste växten tas om hand och lämnas i sluten förpackning till förbränning av invasiva främmande arter på återvinningscentral. Annars riskerar fröna eftermogna på platsen och var försiktig vid hantering av växten, frön och jordmassor som kan innehålla frön så det inte sprids oavsiktligt till andra områden.

Jättebalsamin (naturvardsverket.se)

Jätteloka är en högväxt art som kan bilda mycket stora och täta bestånd. Då den finns med på EU:s förteckning över invasiva främmande arter måste man som markägare ta bort den på sin mark. Även tromsöloka finns med på EU:s förteckning över invasiva främmande arter och ska bekämpas, men den är ovanlig att stöta på i de mer södra delarna av landet. Jättelokan sätter endast frö 1 gång, efter det dör den. Dock kan en stor planta producera ca 20 000 frön som kan överleva i marken i upp till 7–10 år. Att tänka på är att växtsaften från jätteloka och tromsöloka är giftig vid kontakt med solljus och kan orsaka svåra brännblåsor på huden. Om man får växtsaft på sig ska man omedelbart skölja området och hålla övertäckt i en veckas tid.

Det enklaste sättet att bekämpa jätteloka är antingen genom att rotkapa plantorna eller kontinuerligt klippa av blomställningarna. Rotkapning går till så att man tar en vass spade och klipper av roten ca 20 cm under markytan. Om det görs innan blomställningar finns kan hela plantan lämnas kvar på marken och efter ca 1 dygn är giftet nedbrutet och växten ofarlig. Genom att istället kontinuerligt klippa av blom- och fröställningarna kommer till slut fröbanken i jorden bli utarmad. Blom- och fröställningarna får inte lämnas kvar på marken utan måste läggas i sluten förpackning. Vid små mängder går det att lägga i hushållsavfallet, ej kompost, men vid större mängder ska de köras och lämnas till förbränning för invasiva främmande arter på återvinningscentralen.

Viktigt att tänka på vid hantering av jätteloka är att ha rätt skyddskläder, gummihandskar och skyddsglasögon på!

Jätteloka (naturvardsverket.se)

Gudaträd är ett snabbväxande stort träd från Kina som oftast förekommer i parker, botaniska trädgårdar och andra anlagda områden. Den sprider sig med kraftiga jordlöpare som potentiellt kan skada infrastruktur och egendom. Gudaträd finns med på EU:s förteckning över invasiva främmande arter och som markägare måste man ta bort förekomst på sin mark. Om det finns ett planterat träd ska det tas ner.

Gudaträd (naturvardsverket.se)

Kanadensiskt gullris är en flerårig ört som blommar under sensommaren. Den kan bli upp till två meter hög och har en stor spridningsförmåga. Den sprider sig främst med frön, men kan även sprida sig med små fragment av jordstammen, vilket gör att man kan få med sig bitar i jorden under maskiner eller skor när man klipper ner växterna och på så vis sprida den vidare till andra områden. Det är viktigt att bekämpa kanadensiskt gullris innan den sätter frön då varje planta producerar runt tusen frön per år som sprids effektivt med vinden. Bekämpning sker antingen genom att växterna klipps ner eller grävs upp innan blomning, helst två gånger per år. Om plantan har gått i blom ska växtmaterialet läggas i slutna säckar och transporteras till godkänd förbränning på återvinningscentral. Om växten är utan blommor kan de läggas på kompost.

Höstgullriset blommar precis som kanadensiskt gullris under sensommaren och varje planta kan producera ca 10 000 frön som sedan sprids med vinden. Den kan bli upp till 2-3 m hög och förväxlas lätt med kanadensiskt gullris. De kan även hybridisera sig med varandra om de växer tillsammans. I nuläget mognar endast höstgullrisets frön under extra varma somrar, men med ett varmare klimat med längre växtsäsong blir spridningsrisken större. Höstgullris bekämpas på samma sätt som kanadensiskt gullris.

Kanadensiskt gullris (naturvardsverket.se)

Kaukasiskt fetblad är en flerårig sedumväxt som är mycket vanlig i trädgårdar, som stenpartiväxt eller till sedumtak. Den täcker snabbt stora områden med ett tätt bestånd. Detta utgör ett hot mot känsliga arter på strandklippor, öppen mark och kalkrika stenområden där de inte klarar av att konkurrera mot det snabbväxande kaukasiska fetbladet. Den sprider sig med både frön och rotskott. Den är viktig att bekämpa i trädgårdar och parker för att förhindra spridning ut i naturen. Bekämpas lättast genom att enkelt ta bort växten och återkom flera gånger till växtplatsen. Lägg växten i slutna förpackningar och transportera till godkänd förbränning på återvinningscentral.

Mördarsnigeln hette tidigare spansk skogssnigel och är en brunröd snigel. Namnet kommer från att den är kannibalistisk och gärna äter skadade och döda individer inom arten och även av andra snigelarter. Förutom den skada som den utgör på den biologiska mångfalden orsakar mördarsnigeln stora skador i privata trädgårdar, handelsträdgårdar och jordbruk. Den effektivaste metoden att bekämpa mördarsnigeln är genom att samla in sniglarna och döda dem. Kemiska preparat rekommenderas ej då inhemska djur kan ta skada.

Mördarsnigel (naturvardsverket.se)

Bekämpning av slidearterna får endast hanteras av yrkeskunniga personer! Parkslide, jätteslide och hybriden dem emellan, hybridslide, är mer eller mindre lika invasiva och ska behandlas på samma sätt. Det enda som biter på slidearterna är rätt mängd glyfosat, vid rätt tidpunkt och tillräckligt många år och får därför endast utföras av personer med rätt utbildning och licens. Du ska aldrig klippa, gräva upp, kompostera, täcka över, dumpa i naturen eller försöka bekämpa kemiskt! Slidearterna är väldigt tåliga och överlever kemisk bekämpning, väldigt små rotdelar blir till nya plantor och nedklippning gör att de växer och sprider sig än mer aggressivt.

Parkslide (naturvardsverket.se)

Parkslide – FOR – Fritidsodlingens riksorganisation

Sibiriskt fetblad är en flerårig fetbladsväxt som bildar stora mattliknande bestånd i soliga, steniga områden. Relativt vanlig som stenpartiväxt. Spridning sker främst via rotskott och den är ett hot längs våra kuster och i skärgårdslandskap. Den är viktig att bekämpa i trädgårdar och parker för att förhindra spridning ut i naturen. Bekämpas lättast genom att enkelt ta bort växten och återkom flera gånger till växtplatsen. Lägg växten i slutna förpackningar och transportera till godkänd förbränning på återvinningscentral

Spärroxbär är en buske som var särskilt populär under 60- och 70-talet som trädgårdsväxt. Den får röda bär som med hjälp av fåglar sprider sig långa avstånd. Spärroxbäret tränger undan inhemsk flora där den etablerar sig. Den trivs på torra till friska hällmarker och alvar, buskmarker, vägkanter och övrig kalkrik mark. Den har på senare år blivit ett stort problem i alvar- och karstområden på Öland och Gotland. Den är viktig att bekämpa i trädgårdar och parker för att förhindra spridning ut i naturen. Spärroxbär är svår att bekämpa då den skjuter nya skott från jordstammen. Upprepad röjning av växten krävs för att bli av med den. Viktigt att börja röja innan bärsättning. Lägg växten i slutna förpackningar och transportera till godkänd förbränning på återvinningscentral.

Strandkotulan är en lågväxt ettårig växt som trivs i blöta miljöer, ex runt en trädgårdsdamm. Den har dock blivit ett allvarligt hot längs våra kuster med känsliga strandängar. Den är väldigt svårbekämpad, varken grävning, schaktning, slåtter, hetvatten och markduk har bitit på strandkotulan där den har etablerat sig. Omrörningen av marken har snarare verkat gynna den. Plantera därför ej strandkotula i din trädgårdsdamm, har du den, bekämpa den innan den hinner sätta frukt. Bäst metod är upprepad klippning och hetvatten i kombination vid upprepade tillfällen. Lägg växten i slutna förpackningar och transportera till godkänd förbränning på återvinningscentral.

Vresros är en mycket härdig och storväxt buske som klarar av höga temperaturer, sandtäckning, bränning och perioder av torka. Den sprider sig både genom frön i nyponen, som främst fåglar sprider, och genom vegetativ förökning, rotskott. Vresrosens frön har också förmågan att flyta i både söt- och saltvatten i upp till 40 veckor, vilket möjliggör långväga spridning. Där den etablerar sig konkurrerar den snabbt ut inhemsk flora och förändrar ett sandigt kustlandskap till ett ogenomträngligt buskparti. Det enklaste är att bekämpa vresrosen när de är små och gräva upp hela växten. Är det större buskar kan man först klippa ner dem för att sen gräva upp plantan. Viktigt är att alla rötterna kommer med upp. Det är viktigt att återkomma till samma område under flera år för att vara säker på att utrota beståndet. Rejäla handskar behövs för att skydda huden mot de taggiga grenarna. Allt växtmaterial behöver lämnas i sluten förpackning till förbränning av invasiva främmande arter på återvinningscentralen. Det går även att täcka marken med en markduk som placeras en bra bit utanför själva beståndet och som måste lämnas kvar i ca 3 år.